Jag är inte rädd för spindlar

by on 16 Σεπτεμβρίου 2018

KRÖNIKA

Det är september, och jag tänker på rädsla.
Vi är alla olika, och därmed rädda för olika saker. Väldigt många är till exempel rädda för spindlar. Den där dockan i tomtens verkstad på julafton som ska få håret lockat, vad blir hon skrämd med för att håret ska ställa sig rakt upp och fastna i lockmaskinen, jo, en spindel. Det är en enkel och tydlig bild som alla fattar, spindlar är man rädd för.

Själv råkar jag tillhöra den jämförelsevis onormala minoritet som inte är det minsta rädd för spindlar. Det är mig övriga familjemedlemmar gastar på när oönskade åttabeningar hemsöker dem. Med uppspärrade ögon, och hår som står ungefär lika rakt upp som den där dockans, ser de mig plocka bort spindeln (direkt med handen, hallå, vem har någonsin blivit biten av en spindel) samtidigt som de flämtar HUR VÅGAR DU?!
Jag vågar eftersom jag inte är rädd för spindlar. Inte ett dugg. Jag har andra rädslor och den största av dem är, tror jag, stora och oöverblickbara beslut. Och liksom september kryllar av spindlar, i alla fall hemma hos oss, så kryllar den, i alla fall just i år, av stora och oöverblickbara beslut.

En vän, som är lite yngre än jag, har just kastats in i den där klassiska fasen av livet där allt tenderar att förvandlas till en enda stor röra av stora och oöverblickbara beslut, nämligen när man har ganska små barn. Plötsligt ska man, helst samtidigt, bestämma var barnet ska gå i förskola, om man ska bo kvar i lägenheten i stan, vart man annars ska flytta, och så vidare, och så sitter man där, i en stor snårig gröt av stora och oöverblickbara och i sämsta fall även akuta beslut om vad som blir bäst på sikt, vilket förstås i grund och botten är omöjligt att förutspå. Men besluten måste fattas ändå. Baserade på antingen magkänsla eller långa listor med argument för respektive emot. USCH. FY. Jag lider mer med min vän än hen lider själv, tror jag. Detta är verkligen mitt värsta. Att ansvara för utgången av processer som är så komplexa att man inte KAN veta vad som är rätt, samtidigt som man icke desto mindre MÅSTE välja väg. Det går bokstavligt talat kalla kårar utför min ryggrad när jag tänker på min väns situation.

Av ungefär samma skäl, men på mer betryggande avstånd, följer jag andäktigt dramat kring regeringsbildningen. För en stora-beslut-fobiker är det lite som att titta på skräck- eller katastroffilm. Man sitter där i den trygga soffan, som varken brinner eller befolkas av onda monster, och beskådar fasorna på precis lagom distans för att panikpirret ska överröstas av tack-gode-gud-det-är-inte-jag-pirret.
Obs att jag alltså inte avser det politiska utfallet nu. Det är sannerligen spännande/otäckt på sitt vis, men det jag menar är själva processen. Tänk att sitta där, och veta att de ord man väljer, i de sms man skickar eller inte skickar åt höger eller vänster, de vänner man väljer respektive väljer bort, de strategier man gissar ska bära en än så länge högst oklar regeringsfrukt, kommer att resultera i något så viktigt som styret över tio miljoner människor i fyra års tid. Stort och svåröverblickbart är ju knappt ens förnamnet, HUR VÅGAR DE?!

Rädsla är bra så länge den handlar om instinkter som hindrar oss från att simma in i gapet på hungriga hajar, men oftast är det faktiskt ganska värdelöst. Rädsla passiviserar och fördummar.
Därför är det, som i så många andra sammanhang, tur att vi är olika, och rädda för olika saker. Någon är bra på stora, läskiga beslut. Det är ju verkligen tur att vissa inte räds att delta i regeringsbildningsdraman, när vi nu har enats om att det är just representativ demokrati med politiska partier som ska utgöra grundbulten i vårt statsstyre. Medan någon annan tar hand om spindlarna. Fint. Samtidigt som vi, var och en på sitt håll, faktiskt måste öva oss på att tänka att det vi tycker är så himla läskigt kanske i själva verket inte alls är något att vara rädd för.

Minus: Regn. Jag älskar hösten, men regn. Väldigt otrevligt ändå. Blött.

Plus: Allt annat med hösten! Mysfest. Bästa årstiden. Välkommen.

Anna Lindblom – skd.se/

Be the first to comment!
 
Leave a reply »