Efter studenten står vi arbetslösa och utmattade
Skolan går inte längre att lita på – det är där vi blir utmattade innan vi ens har fyllt 18 år, skriver gymnasieeleven Moa Lunneborg.
Det börjar närma sig ett slut på 2018 med bara några månader kvar och vi alla kan nog konstatera både ett och annat om vad som har varit en trendsättare bland debatterna detta år. Våra unga mår inte bra och det är många som bokstavligt talat skriker om hjälp bland en drös med trångsynta vuxna. Hur många rop på hjälp behövs för att min generation ska få höras på riktigt och inte bara vara en röst bland mängden?
Jag är inte en trött och lat tonåring som begär ett enklare liv i form utav mindre läxor och mindre skola. Jag är varken trångsynt eller har svårigheter med att förstå att skolan är något som alla har fått gått igenom sedan hundra år tillbaka. Däremot är jag väldigt trött på er vuxna och inte minst ni lärare som trots allt inte verkar ha något underlag alls till hur man bemöter en elev som faktiskt inte orkar mer.
Skolan går inte längre att lita på trots att det är där vi spenderar vår vakna tid allra mest. Det är där vi bör vara, det är där vi rent ut sagt måste vara… Men det är också där vi blir utmattade innan vi ens har fyllt 18 år. Det kan inte bara vara jag som vill stampa ner foten nu och faktiskt rycka upp oss alla i kragen en sista gång. Hur svårt kan det vara för ett helt samhälle att faktiskt gå ihop och rädda en generation som just nu håller på att insjukna i en sjukdom som bokstavligt talat är en fara för livet?
I sommar är det min och många andras tur att ta studenten. Det är vår tur att stå där på flaket, sjunga oss halsarna hesa och vifta med slutbetyget i handen med de vita hattarna på huvudet. Så som vi alltid har föreställt oss att denna dag ska se ut. Vi har längtat till att få styra våra egna liv, skapa egna erfarenheter och att få njuta utav nya möjligheter. Vi, tillsammans med alla andra som har kämpat exakt lika mycket. Däremot blir jag rädd när jag inser vad denna tid i våra liv har inneburit för min generations mående. Vi är ju trasiga ända in i själen. Är det något jobb som faktiskt tillåter sjukanmälningar på grund utav ångest eller är det ens rimligt att till och med sjukskriva sig vid 20 års ålder då vi faktiskt egentligen inte orkar mer?
Vi är trasiga. Samhället glömde ju bort oss när vi egentligen stod och ropade på hjälp både en och två gånger. Tar ni emot oss ändå, nu när vi kommer stå både arbetslösa och utmattade?
Våra unga idag är på något sätt, många gånger, födda av stål. Vi räddar oss själva, vi räddar varandra. Jag blir både stolt och glad över alla de som detta år faktiskt har stått upp för den psykiska ohälsan. Alla de som har försökt att skrika lite högre, alla de som har höjt näven lite längre och alla de som har slagit ner foten i marken lite hårdare. Jag blir imponerad över orken, över energin och över modet.
Nu är det däremot dags för er vuxna, för er lärare och för alla er andra som faktiskt har mer makt än mig, än oss, att förändra. Ta tag i saken åt oss nu när vi har berättat. Vi behöver er.
Hjälp oss att överleva.
Moa Lunneborg
Om skribenten:
Namn: Moa Lunneborg.
Ålder: 18 år.
Sysselsättning: Gymnasieelev som bloggar om sin vardag med sin psykiska ohälsa.
metro.se
