De ska vara våra hjältar

by on 24 Σεπτεμβρίου 2018

Linnéa Claeson om lärare som gör skillnad i samhället

Jag var uppkäftig, smart och rastlös. Jag ville veta mer och veta varför. Accepterade jag inte syftet med en uppgift såg jag inte meningen med att göra den. Och då gjorde jag den inte heller. Gick undervisningen för långsamt flirtade jag med någon eller skrev lappar till mina vänner i stället. Ibland bara lämnade jag rummet.

Kanske skulle du inte erkänna det nu, för bra lärare gör ju sällan det ens i efterhand. Men jag vet att jag kunde vara en rätt jobbig elev.
Attitydproblem sa dom. Problem med auktoriteter sa dom. Jag svarade att det var auktoriteterna som hade problem med mig. Bara den kommentaren säger väl ganska mycket, kan jag tänka nu i efterhand.

Jag minns att lärarna sa att jag var svår att sätta fingret på. Jag hade lätt för mig i skolan, fina betyg och skrev bra på proven. Satt ibland längst fram i klassrummet och räckte upp handen. Detta blandades med tillsägningar, utskällningar, kvarsittningar och att bli uppkallad till rektorn. Skolkade. Svor. Tjafsade emot. Tyckte inte nån hade fattat vad det handlar om. Tyckte vi slösade bort tid. Gick aldrig på några kvarsittningar. Lyssnade inte på utskällningarna. Och jag ljög ofta för rektorn.

Vad ska vi göra med dig? frågade lärarna. De var så trötta på mig och min skit. Det kan jag verkligen förstå i dag. Jag var ju också trött på mig. Ett märkligt och hopplöst fall hörde jag dom säga när de trodde jag redan gått. Jag bryr mig inte om vad ni tycker, tänkte jag. Ni har ändå inte fattat ett skit. Jag gick inte på några lektioner alls den veckan. Det var ju ändå helt jävla meningslöst.
Och sen kom du.

Jag har många gånger tänkt att jag ska skicka ett brev till dig, men det har inte blivit av. Som så mycket annat som aldrig blir av. För något år sedan tänkte jag skicka ett julkort, men inte ens det gjorde jag.
Precis som de andra lärarna har du sagt till mig, hållit kvar mig, skällt på mig, skrikit på mig och tvingat in mig till rektorns kontor. Men inte för att du tyckte jag var hopplös. Tvärtom, för att du tyckte det fanns hopp. Och du släppte aldrig taget om det.

Och trots att du inte sa det så kände jag det. Du var arg för att du visste jag kunde bättre. Du förväntade dig mer. Du lät mig ifrågasätta, vara kritisk och tänka större, för du visste att det gjorde mig vassare. Du visste så mycket. Och du glömde och förlät väldigt fort. Sen hade vi fina samtal också. Jag undrar om du minns vad vi pratade om i grupprummen. För det gör jag. Och jag undrar också hur många fler elever som kände att du fattade. Kanske inte allt, men iallafall nånting.

Jag skulle vilja tacka dig för det. För utskällningarna. Och för att du inte släppte taget.

Jag tror de flesta vet att en lärare kan betyda mycket, kanske till och med allt. Ändå får läraryrket sämre och sämre status. Undersökningar visar att de faktorer som främst skulle öka studenters intresse för lärarutbildningen är högre löner och bättre arbetsmiljö. Satsningar för att göra utbildningen mer attraktiv görs, vilket har gett positiva resultat. Men de största anledningarna att blivande studenter väljer andra vägar har inte med utbildningen att göra, utan det framtida yrkeslivet.

Aldrig har vi varit så resultatorienterade som i dag. Framgång och misslyckanden ska mätas. Allt däremellan också, för att förvandlas till just framgång eller misslyckande. Forskare talar om ”papperisering”, vilket betyder att papprena och rapporterna i många fall blivit viktigare än yrkesutövandet i sig. Med växande byråkrati och högre betygskrav riskerar lärarnas kanske viktigaste funktion att gå förlorad – att vägleda individer från barnsben till vuxenliv. Med fokus på mätbarhet och målstyrning, för sakens egen skull, krymper utrymmet för det som skolan egentligen är: en plats för möten mellan människor. Det måste finnas utrymme för lärare att använda sitt omdöme, vara inkännande, ta hand om människor och stötta ungdomar. Inga av de här sakerna går att mäta, men de går att känna. Det finns massor av engagerade och kompetenta lärare som i dagsläget inte har tid eller möjlighet att göra det de är bäst på. Konsekvenserna av det kommer samhället få ta på sikt, både på individnivå och strukturellt. Sjukskrivningar, tomma platser på lärarutbildningen, missnöjda elever, dåliga skolresultat och psykisk ohälsa är några av dom. Människor som kunde ha räddats, men inte räddades.

Det krävs helt enkelt mer än vilja och glöd hos lärarna (som ju också är smarta och tänker på sin egen framtid) för att utbilda och behålla kompetenta lärare i dag. För att skapa ett ökat intresse för yrket måste satsningarna ske, inte bara på utbildningen, utan även på ett mer hållbart och gynnsamt yrkesliv. Vi måste ge läraren utrymme och frihet att vara den där fantastiska, viktiga personen som många av oss har haft turen att ha i våra liv. Vi måste ge dom förtroende att vara de hjältar de kan vara.

Jag struntar i om det låter klyschigt. Det har bara sagts många gånger för att det stämmer: en lärare kan verkligen göra ALL skillnad för en elev, eller för hundratals. Och det kan verkligen göra skillnad för ett samhälle.

Och det är hög tid att vi som samhälle börjar se och behandla lärare som om vi vet det. 

Linnéa Claeson – aftonbladet.se

Be the first to comment!
 
Leave a reply »